jag har låtit insidan av mina lår skavas av terylenbyxor fyllda av gammal fylla, slitit mitt liv för att få frotteras med skavanker och ruggad utsida, kört mina drömmar i botten och skrynklat ditt avfall i kaskader av ruttna demoner och du har endast flytt livet från mig, tagit min hand och låtsas att jag aldrig existerat, för dina ideal har aldrig varit de nakna som jag har älskat och fyllt mina skivor med, spelar jag vinyl och drömmer om att du skulle kunna vara någon att trassla in mina skinkor i

jag ger dig horisontella ställningar, taklampor av bambu att slicka om du bara vågar vidröra mina skrovliga ytor och om du vågar skifta humör så att jag kan hoppas få vakna invid din dialekt som jag aldrig kan tolka och du är slutet på alla friserade punkter