Hon tittade misstänkt på det lilla hjärtat av guld som låg mjukt i halsgropen och glimmade i det milda ljusskenet från adventstakar och julstjärnor. - Var har du fått det där ifrån, vännen? Frågan hon ställde var till synes oskyldig, hon pekade mot min hals. Det var på intet sätt oskyldigt. Inte någon stans. Det var en fråga full av tusen och en misstankar. Tusen och en anklagelser.

Skuldkänslorna rusade som så många gånger förr genom min kropp. Åh, hur kunde jag vara så dum, hur kunde jag låta det lilla hjärtat smutsas, hur kunde jag vara så naiv att jag trodde att hon inte skulle märka något.

Enfaldiga, enfaldiga jag.