ibland är det som att sitta på en stol. samlad runt något som liknar ett sammanträde, fast ändå är det mer lössläppt än så. som att höra ord uttalas och lyssna intresserat, ställa de rätta frågorna.

så plötsligt börjar man föra sig på ett sätt som är annorlunda, liksom att man tänker sig för. medveten om hur kroppen vidgar sig, rättar till håret en aning. härmar man just den man sett. handpåläggning, stirrar ibland ner i bordet.

det är som om man inte längre vet vad man gör där man är, som om någon tagit ett grepp och man har flyttat fokus från ord till hud. att man vill slicka i sig. att man vill äta någon.