Fråga mig vad jag saknar mest med oss. Fråga vilken känsla jag saknar. Fråga! Jag ska svara direkt: tre sekunders stormstyrka i själen när tågdörrarna öppnas.
Att kliva ut på en perrong och få en jag-har-längtat-så-himla-mycket-kram. Fråga dig själv om HAN toppar det.

1.
Du älskade mig, mig och känslan Håkans musik gav dig. Jag älskade mig och synen av känslan som Hellströms musik gav dig.
Känn ingen sorg för mig Göteborg var den enda skiva i samlingen vi köpte varsitt ex av. Och den sista.

2.
Vi hade en radio som bara spelade när du dammsög, en tv som jag betalt handpenningen på och vi staplade resekataloger i bokhyllan. Du sjöng framför spegeln och jag var tyst varje morgon. Du var en drama queen som alltid fann sig till rätta, jag gammalt mobboffer men kung i baren.

3.
Jag satt mittemot och tittade på din blyertsskugga. Din raka hals, blöta hår. Dina bröst i den där v-ringade t-shirten. Du frågade en morgon med varmduschvåta hårtoppar när du lindade dina mörkt bruna indianslingor nonchalant runt ett cirkulerande långfinger om jag gillade dig i mina v-ringade t-shirts.
Du fick inget svar för jag stirrade på blyertsskuggan, klyftan. Som ena bröstet var aningen större, aningen mer framträdande. Den skuggan.
Du var rastlös. Ryckte upp kylskåpsdörren så det rasslade.
”Så skönt det vore att vakna en lördagmorgon utan att vara bakis.”
”Kan du inte vänja dig istället?” frågade jag.
Du rynkade näsan, tog ut en colaflaska som stått sedan i går, kondensdropparna på plastens insida var tunga, skruvade av korken, svepte. Njöt.
”Jag var aldrig gjord för dessa dar” sa du och ställde flaskan på diskbänken. Rättade till något under t-shirten som var min.

4.
Din mun var ett smalt streck när du letade efter ditt ex. Han stod där någonstans bland alla andra. Att du gav honom en speciell plats när jag visste hur mycket ditt ex betydde för dig.
För oss.
Snart hittade du honom men dansade först i trosor och min t-shirt till Carlos Santana mot spegelväggen i vardagsrummet med fjärrkontrollen i ena handen.
Avslappnade armbågar, mjuka knän. Pärlvit troskant mot indianprinsessehy med olivsälta. Tyget som stretade och hur varje del av sin var en underbar avrundning för publiken.
Plutade läppar. Slutna ögon.
Håret som lufttorkade. Lätt på golvet.
Hårtvinnandet igen; tummen och lillfingret. Egyptisk luftdans, underbara rörelser.
Det brukade vara förmiddag och lägenheten var fortfarande sval. Kuddarna på plats i sängen. Isvatten till tulpanerna i fönstret.
Sedan var det dags för ditt ex att komma in i bilden.

5.
Du hade ditt, jag hade mitt. V i var ett av alla Åhlénspar: de loja lördags- och söndagseftermiddagsmänniskorna som vankade av och an mellan provlyssningshyllan vid skivavdelningen, bland de runda, karamellfärgade kullarna på kuddavdelningen eller i den rostfria köksavdelningen.
Månad för månad valde vi Åhléns framför sex. Och så kom dagen när vi köpte varsitt ex av Håkan Hellström på Nice Price-rean för du ville ha ditt ex ifred och jag med. Efter Åhléns gick vi hem, du dammsög med Tracks i bakgrunden.
”Jag har mitt och du har ditt nu” sa du och ställde ditt Håkanexemplar längst upp i skivhyllan. ”.
Så lät du dammsugaren svalna, du slängde dig i dina mysbyxor med en soffkudde under huvudet och fingrarna knäppta på magen som du sovit på en psykologsoffa, startade cd-spelaren. Håkan började snurra. Du blundade, jag teg. Där, då: upptakten till titellåten.
En galvanisk stöt.

6.
Och det sårade mig, sårade mig så förbannat. Sårade mig mer än alla dina felsteg, alla dina undanglidande manövrar hit och dit. Sårade mig mer än oblyga mess konstiga tider på dygnet, röster som ringde och la på när jag svarade, sårade mig mer än när du pratade om vilka möjligheter som väntade bakom knuten, i april, i maj när luften var varmare och lättare att andas för någon som höll på att kvävas.
Jag behövde också Håkan Hellström. Inte för sången, men för musiken. För det som den gav; energin. Livsglädje i surround.

7.
Som du vaktade din Håkan. Ditt ex var fridlyst för mig i skivhyllan. Du tog med det till jobbet, tog med det hem varje dag. Spelade och spelade. Och jag hörde dig när du snackade med Malin i telefon: du på mage i ett hav av kuddar tvärsöver vår dubbelsäng, telefonen klämd mellan axeln och kinden. En urgröpt grapefrukt på fat intill, tv-bilagan och nymålade naglar.
”Ladd” sa du. ”Han har sånt jävla fetladd liksom. Man blir alldeles utpumpad och tokladdad på samma gång.”
Jag var naiv nog att tro att det handlade om mig. Att allt handlade om mig, allt som var vårt.

8.
Från den stunden var det Håkan och du. Mitt ex blev stående, det gjorde ont att spela låtarna som jag visste att du gått in i, bebott och tagit med dig ut igen. Som förberedelser att ge sig hän. Ge sig ut.

9.
Och jag hatade hur du spann på den känslan – den var ju min! Allt det Håkan gav dig, allt han sa dig. Vi hade aldrig planerat någonting: inte vår förlovning, semestrar, en bil som la av efter 20 mil, en abort, hotellhelg som dina föräldrar betalade följd av en veckolång separation där jag ringde hem till vår lägenhet från en tältsäng i mina föräldrars gästrum med kallras och billig korkmatta högst upp under taket.
Satt där rak i ryggen, tittade ut genom fönstret och frågade mig själv ”Now what?”.
En ung man i sina kalsonger, på en säng. En död telefon (urkopplad eller upptagen) och föräldrar en trappa ner som vill men inte vågar fråga hur allt står till egentligen.
En övergiven man i kalsonger är en ömklig syn hur gammal man än är.
Helt plötsligt fryser du till över fredagsbilagans Oboy-spillda konsertannonser. Allt annat i den bilden stämmer: ditt våta hår, en av mina v-ringade t-shirt där vätan mörkat tyget, hårslingan som tvinnas genom fingrarna…
Du håller andan och jag med. För där står det: turnélistan. Plats, datum. Han kommer.
Det är vad du säger till mig utan att titta upp: ”Han kommer.”
Förlorad är jag då, och du med.

10.
Din konsertbiljett satt med en ananasmagnet på vår kylskåpsdörr i tre veckor före konserten. Jag hatade den. Allt Håkan stod för hade du gjort till ditt och jag avskydde det. Det hade förgiftat mig, dig, oss.
Mitt ex av Håkanplattan stod tyst och kall i skivhyllan. Ditt snurrade varje kväll.
Jag drog en filt över fötterna i soffan och låtsas läsa. Fejkade näsblod ibland för att se om du var beredd på mig eller inte.
Det var fel. Jag skulle inte ha avbrutit dig och Håkan. Om och om igen. Knappt hade sista spåret tystnat förrän Repeat-knappen gjorde sitt jobb och förde oss både tillbaka till gitarrintrot i titellåten:
’…ge mig arsenIIIK (pap-pa-paaaa)’ och du lämnade golvet. Svävade upp, ut och bort.

11.
Kvällen när du gick på konserten satt jag hemma. Kanske skyllde jag på jobbet, kanske något skit om att det var bra för människor att göra saker var och en för sig för att stärka relationen.
Eller hur.
Jag såg aldrig en tokskuttande dockpojke i sjömansuniform med underbara ord som hämtats ur ditt, mitt och våra liv och satt dem i ett sammanhang av köpcentrumvånda, betongförlamning och en tonårssjäl fylld av heterosexuellt helium, beredd att stiga uppåt. Jag såg aldrig en artist vars livekonserter var berömda för sin kraft, sin energi, sitt jag-vill-bara-dansa-ös.
Den sortens tillfällen du går hem på snöiga gator med högtalartjutet i öronen, applåderna i hjärtat och två tusen intryck surrande i getingbohjärnan och veta att du var en evangelist för den artist för väckt dig. Hans blinda följeslagare.
Musiken fick mig precis dit han ville. Du gick på hans konsert. Du kom hem.
Jag låtsades sova. Du låtsades oberörd.
Men jag hörde ditt hjärta slå.
Jag visste vad som var väckt och vad som släckts.
Känn ingen sorg för mig Göteborg blev den enda skiva i samlingen vi köpte varsitt ex av i det förhållande inte ens Håkan Hellström kunde rädda.