stilla flyttar sig morgon
lyser ekskogs grönska tätt sammanfogad, i parad står stammars väsen

det talar till henne
det lömska, murriga som skepp i vilda oceaner
med relingar av stål och spända segel

hon bär ut sig själv på trappan
sitter en stund i solen
som vilse har hon gått och hon hittar inte längre hem
för hem kan också vara borta

om detta vet hon inget i den stund morgonen flyttar sig närmre