går genom rustad, orosmoln som
ska förlösa mellan revben
längs lårens insida
rider nattens stormar, flätar trasslet
fingrars toppar möter ömma skinn
stänger inga dömer
inte heller någon
annans rygg i rad där droppar
honungsvatten

stillar i smärtan, lägger tillit
omfamnar processen
labyrinten bleknar där frihet
strömmar i den krigare
som finns därinne gömd

tiden kröker genom lungor
och du är ljus