Ja, men om jag nu ska berätta hur det är. För mig. Var dag, minut eller ibland handlar det om sekunder. [Och du tror att ditt är svårare. Det är det inte. Det är lika lätt och lika svårt. Vem är speciell, vem såg vem, vem behöver vem ikväll. Vem säger vad den behöver och vem tänker desto mer.] Jag ställer mig bredvid dig och behöver inte mäta. Inte veta. Inte leta längre. Om vi orkar, om vi ser det som är. Om. Vi.

*

Det fladdrar ögonblink genom tiden nu och jag ser hur de passerar som små bilder suddigt i en liten kamera digital bild på bild som jag måste backa några i taget, bläddra inte så fort, jag är trög nu, jag ser suddigt och det är inte åldern, jag lovar jag tänkte på det idag när jag gick i blåsten och ögat tårades, jag lät den rinna nerför kinden för det var skönt. Lät bli att torka bort. Det är så lätt man gör så på reflex. Men bilderna. Låt dem passera men inte så fort. Låt mig rinna genom. Låt mig leva dem. Tillåta mig. Att leva. Dem.

*

Och så vet du ju,

hur det är,

dag för dag för timme för timme för minut för minut för sekund. Hur det är.