Ur himlakroppen kryper vätan ner i takpannorna

ett stilla droppan formar kyliga väsen, vilar innan den lämnar sitt fäste

faller så ner till hennes väntande bröst

väter den spirande groende viljan

till liv innan dagar åter blir höst

Stiger så åter till mjukgråa skyar, att falla är att resa ändå

mjuk höljer vätan det frusna kalla

ej  iris ditt läger seende nå, vilar, väntar solöppna skyar

kanhända någon såg när du föll, kände kropp och kontur

såg dig stiga och ta vägen

men vart?

Mjukt vaknar dag och år somt förloras

dör och andas på nytt

dig som hamnat i handen min

låta falla till jord ty

livet har berusande grytt.