Vi vandrar än en gång längs Lundagårds stråk
med minne och fröjd åt dess gröna valv
lövorkestern som ständigt spelar utan slant

Vid sidan ligger ännu ett träd slaktat
dess fåror skvallar om slutet
nya små plantor strävar ivrigt
sida vid sida om hugget trä och sågspån

Snart kommer alla gamla träd att vara borta, Kalle.

Nya förmågor tar vid den andres grav
valven endast minne i åter hundra år
av orkestern blir kvar en svag kvartett

Han hoppar glatt på styckad sekelstock
Titta, nu är jag lika lång som du!
fårat spricker mitt ansikte ut i ett leende