hon målade en gata en natt för samma fötter att gå vidare, hon bjöd sin själ på musikens lisa och bäddade rent i en ny säng med en pläd i klara färger från peruanskt indianland, pläden luktade hemma från förr trots att den var ny. hur vet man –

att falla är att resa.

sömnens drömland kryper under skinnet och vi är vad vi drömmer och landskapet ingenstans skymtar som en hägring.

att resa är att stiga.

hon sover inte om natten men är i en dvala där kroppen är utanför sig själv och inga tankar når hennes tunna hud och vatten fyller sinnen som en fjällbäck aldrig sinar i sin renhet.

att stiga är att falla.

fyller näverkonten med det allra nödvändigaste, resten får hon skaffa på vägen. - pläden blir kvar trots att hon tycker mycket om den.