Jag är uppvuxen i Västervik där min familj var engagerad i den kristna rörelsen Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner. Min pappa var lekmannapredikant och vi hade söndagsskola hemma i köket. Trots det började jag stjäla och ljuga, och kände mig som familjens svarta får. När jag var 10 år upplevde jag ett starkt möte med Gud en natt. På morgonen gick jag och bad alla om förlåtelse.
Jag utbildade mig senare till diakon, gifte mig med en polis och fick fyra barn. Men det äktenskapet höll på att kosta mig livet. Min man utvecklade manodepressivitet, vilket var fruktansvärt. Det fanns inga kvinnojourer på den tiden och jag visste inte hur jag skulle skydda mig och barnen. Men till slut ville han skilja sig. Det var en väldigt svår tid och jag kände det som att alla omkring mig svek mig, samhälle, släkt, närstående, vänner och kyrka. Då friade en vän, som var präst, och jag svarade ja.
Vi lämnade Sverige för USA och Mexiko, där min man frilansade som evangelist och vi samarbetade med flera olika kyrkor. Vi fick en dotter, Sara, som föddes 1981. År 2000 dog min man i prostatacancer och jag hamnade i Västerås några år senare eftersom mina två söner bor här med sina familjer.
Min syster tipsade mig om Bäckbykyrkan eftersom hon kände en präst där. Jag gick dit en söndag för att framföra mina hälsningar från henne, men blev själv förtjust över budskapet och fick mersmak. Jag började gå i Bäckbykyrkan och trivdes så bra att jag blev medlem. Det är ett mirakel i mitt liv. Jag tyckte att jag hade fått nog av kyrkan, men Gud har gett mig en nystart och såren har läkt.