... smärtsamt fyller 
och dränker mina sinnen ...

Motsträvigt
låter jag mig
förfalla till
att förlora mig
bland förgångna minnen ...

... av den 
en gång så tilltalande
ömt passionerat
lugna otvungna
existens jag en gång var ...

- Vart sjutton tog jag vägen?

Det gör så förbannat ont
och jag känner mig 
närmast förlägen ...

... när jag jämför och väger
det som jag känner
någonstans inom 
ännu finns kvar ...

- Det ekar bedövande tyst
i närvarande frånvaron
av några
för mig vettiga svar ...

Men så händer det 
någonting inom mig
som om du 
tänder länge sedan
slocknade och glömda
eldar inom
för att vägleda mig
till den insikt
som får mig att minnas
och åtminstone
för ett ögonblick eller två
ej kunna låta bli 
att såväl se som förstå ...

Förstå 
att det ej
är så mycket som skiljer
mellan nu och då ...

Att även om 
mycket gått förlorat
jag är och förblir
densamma 
vad avser den 
existens jag en gång var ...

- Ty oavsett allra yttre
attribut och andra tillgångar
vilka jag ej längre har kvar
så har min allra största
och mest väsentliga tillgång
alltid varit och är så än idag
den existens 
vars själ härbärgeras
av och som tillsammans med mig
utgör den du ser
och upplever
här och nu ...

Den mig
som som är
och förblir
vare sig
mer eller mindre
än jag ...