Jag borde banka skiten ur honom. Den lille råttan som jämt hänger efter mig. Vem tror han att han är? Och vad var det han sa? Igår. Jag borde bara slita strupen ur halsen på honom. Jag, den store Jonny Ståhl, skulle jag? Bara lyssna på namnet för fan. Ståhl, säger allt. 

Det finns inte många platser där jag kan vara ensam. Inte ens i cellen. Jag hade ett ställe men den lille skiten hittade mig. Som en råtta, ja, sniffade han rätt på mig. Kan en man inte få en stund i fred? Nä, då kommer han där, liten med huvudet på sned och vill vara med. Sitta bredvid, lovar att vara stilla, bara sitta en stund i tystnad. Jag vet vad han vill ha. Beskydd. Jag kan inte hjälpa honom. Jag kan inte ta stryk för att han ska bli lämnad i fred. Jag har slagits tillräckligt och jag har förtjänat min plats. En plats jag hela tiden måste försvara. Hungern kommer underifrån. De små, de nya vill ha mer, vill vara nummer ett. Alltid som en jäkla lejon hane, bevaka och slåss. Markera och patrullera. Och nu är mitt ställe inte längre mitt. Visst, sitt här då. Håll käften och var stilla. Och säg aldrig om det där. 

Hur han lyckades vet jag inte. Han är otroligt påhittig det måste jag säga men detta? Hansson kommer förbi, liksom i förbifarten och säger käckt att Kubén vill byta cell.
- Bara så där? Får jag också byta?
- Försök inte vara rolig nu Ståhl.
- Jaha, men vem ska ta hans plats?
Jag visste såklart svaret innan jag frågade. Visst, Kubén är inget att hänga i julgranen men han är ganska tyst förutom när han sover. Jag pallar inte med att få in en tupp men det behöver jag inte oroa mig för. Det blir som jag trodde. Ingen tupp. En liten råtta. 

Det är inte så dumt ändå. Han är bra på att fixa fram saker och han är ganska rolig. När jag vill att han ska vara tyst så är han det. Och han snarkar inte. Jag vet att det finns dom som fortfarande bråkar med honom. Jag måste bestämma mig. Hur mycket gillar jag honom? 

Så får det bli. Kross och blod och straff och så är han som min. Min. Jag har aldrig haft någon tidigare. De flesta har en vissa har fler. Jag är inte den typen. Men nu är jag. Isolering två veckor och sedan hem ljuva hem. Jag kan inte kalla honom för råttan. Det skulle han nog inte gilla. Har jag nu slagits för honom så måste han ju ha ett bättre namn. Mini? Nä. Men han är ju liten. Nä. Vad heter han? Jag vet inte. Ska fråga Björk när han kommer med maten. Valdemarsson, Kim. Marson. Ja, han heter Marson. Han får helt enkelt gilla läget nu när han fått det han vill ha. Det där andra ska jag ta ur honom så fort jag kommer tillbaka. 

Det är riktigt nice. Cellen blänker, allt är i ordning. Sängen bäddad och nya kläder ligger framme. Vad är det där? En termos med kaffe? Vad fan?
- Du är duktig Marson.
- Marson?
- Ja, bättre än råttan eller?
- Ja tack. Så, hur har det varit?
- Det har varit okej. Och för dig?
- Bättre.
- Bara bättre?
- Jag har saknat dig.
Och så pang.
- Säg inte så.
- Förlåt. Och tack.
- För vadå?
- För det du gjorde.
- Visst. Ge mig lite kaffe. 

Marson hänger på. Vi gör lite saker ihop. Tränar och kollar tv. Han är oftast ett steg bakom mig. I början var det jobbigt men nu har jag vant mig. Ibland stannar jag mitt i ett steg. Han hinner inte stanna och får sig en smäll på huvudet. Jag gillar när han tittar ner och ler. Det är som att uppfostra en valp. Fast den här valpen kan fixa saker. Det finns en brud som skriver till mig. Lisen 35. Först ville hon bara vara vänner men nu vill hon definitivt mer. Vissa är såna. Gillar de lite hårdare typerna. Tänder på tanken att vara med någon som mig. Hon skulle aldrig våga om det blev allvar men vad fan gör det. Jag behöver fördriva lite tid och hon ser ganska okej ut. Marson skaffar snyggt brevpapper och frimärken när jag behöver. Han skriver breven åt mig. Jag säger vad jag vill ha sagt och han får det att se snyggt ut. Jag ser nog hur han grimaserar när jag blir lite intim. Intim. Ja, vad ska jag kalla det? Jag är väl som alla andra män. Kåt. Klart man behöver lite nya fantasier. Marson hänger lite med läppen på ena sidan när det blir lite porrigt. Men han skriver det jag säger åt honom. Hon har öppnat sig mer nu efter att han börjat formulera breven. 

Jag hör honom ibland. Han är väl också kåt skulle jag tro. Igår höll jag mig vaken. Låtsades sova. Jodå, han är så tyst men jag känner igen ljudet. När jag rörde mig och mumlade lite slutade han. Började efter en stund igen. Jag mumlade. Stilla. Igen. Rörde mig. Stilla. Igen, rytmiskt ljud.
- Marson?
- Mm?
- Vad gör du? Du väcker mig.
- Förlåt.
- Ge mig lite vatten nu när du har väckt mig.
- Visst.
Han står där vid stegen beredd att hoppa upp igen. Tydlig utbuktning.
- Massera mina fötter.
- Va?
- Massera mina fötter sa jag.
- Ja visst.
Det är gott att ha någon. Det fattar jag nu. Visst, det här är lite på gränsen men vad ska jag göra. Jag var ganska taskig nyss. Ge lite och ta mycket. Funkar fint. Han är bra på det också. Att massera. Känns skönt.
- Du kan sluta nu.
- Okej. 

Fötter, nacke, rygg. Det går inte att stoppa. Han får röra mig. Jag rör aldrig honom. En smäll ute bland andra, visst. Han fattar att det måste vara så. Klagar inte. De lämnar honom i fred nu. Något bra jag gjort. Det enda bra. Det slår mig en dag. Han är den enda jag har. 

Han kommer tillbaka till cellen. Besöksdag. Inte för att jag får besök men han får. Hans syster var det visst den här gången. Han är dämpad. Kliver direkt upp i sängen. Ligger där. Stannar där resten av dagen. Kväll och inlåsning. Fortfarande kvar.
- Marson. Vad är det?
- Pappa har dött.
- Va?
- Hjärtinfarkt. Tre dagar sen. Tre dagar och ingen har sagt nåt.
- Är du ledsen? Jag menar gillade du din farsa?
- Mm.
Han snyftar. Vad fan gör jag nu?
- Du, kan du inte komma ner?
- Varför?
- Amen kom ner för fan.
Han smyger ner. Sätter sig på golvet vid mina fötter. Lutar sig mot mina ben. Jag lägger en hand på hans axel. Då kommer det. Han gråter. Jag bara tittar på hans skakande axlar.
- Marson. Kom hit.
Han tittar upp.
- Kom då.
Han väger knappt sextio kilo. Jag hundratjugo och två huvuden längre. Han kryper in i min famn. Jag håller om honom. Han gråter. Det är okej. Det känns bra. Det känns faktiskt bra. Han är liten. Jag är stor. Han är min, vad? Vad är han? Min slav? Min vän? Han tittar upp. Den där blicken. Han är inte liten längre. Inte med de ögonen. Jag böjer mig ner. Kysser honom. Han är min. Inte för att jag vill. För att han vill. Jag är överallt. Jag måste röra honom. Kan inte sluta. Han kommer i min hand. 

Jag borde ha bankat skiten ur honom. Min lille råtta.