[ bristfällig – inte värdelös ]

*

Vattnet är lägre än jag kommer ihåg, kanske lägre än någon annan gång under alla åren, eller märker jag det mer då stranden utanför är min. Svalorna är kvar, skurborsten åker fram, måste lägga något där, en pappskiva eller en bräda, så inte träet längst fram på altanen fräts sönder, jag skulle gjort det innan jag åkte förra gången, bara för mina söner bestämt protesterade när jag pratade om att avlägsna boet i nocken. Var skulle svalorna då husera sina ungar, undrade de anklagande. Nu verkar svalorna fått ytterligare en kull, och nu när jag inte har mina söner med kan jag avlägsna boet, eller kan jag. Sädesärlorna är kvar och vippar sina stjärtar mot presenningen på brädhögen, den som sönerna så prydligt plockade ihop på försommaren. Stjärtarna som vippade i vattnet under den varma perioden vippar nu sina stjärtar någon annan stans. Jag vill inte säga att det är höst riktigt än, men visst känns det att temperaturen ligger lägre och att solen inte når lika högt om dagarna och inte stannar över berget lika länge om kvällarna och att inga båtar far över sjön och att stugorna bredvid är tomma. Det är jag nu, och naturen. Och i en total radioskugga, som säkert är tillfällig, får jag möjligheten att vara med mig själv. Det som skrämmer och är så innerligt välbehövligt.

Morgonen när jag lämnade min älskade unge i sitt nya hem plingade det i min telefon, någon som också var vaken i den tidiga timmen, någon som sprudlade och ändå hade en allvarsam ton, någon som jag tycker om, någon som jag aldrig mött men ändå berörs av. Mina fingrar och hjärna var lika långsamma och tröga som mina tankar och kanske verkade jag sur, men jag var bara ledsen över tusen och en saker och jag hade velat glädjas åt sprudlandet, men jag kunde inte det just då. Kanske en annan dag. Kanske en annan dag.

Natten innan sov jag några timmar i kläderna på soffan, i en annans soffa i en annans hem, plötsligt var min unge inte bara min unge. Märkligt nog drömde jag om sex, det är luddigt, men det är tydligt att du var min. När jag vaknade var du någon annans.

En gång mötte jag en kvinna som jag tror älskade mig, kanske gör hon det än, det vet jag inget om, men jag tror hon älskade mig för den jag var innanför skinnet, det hon aldrig hade sett eller känt på, när hon började älska mig. Jag vet också att hon fick en brutal sanning levererad över en kaffe, en sanning som gjorde ont. Jag vet hur ont en sådan sanning gör. Hur svarslös och maktlös man blir inför. Kanske skulle jag säga livet, men jag väljer att säga kärleken.

Packar så upp den påse med vinglas och bordstabletter som blev kvarglömd i ungens nya hem förra gången jag åkte norröver och skär mig på det glas jag egentligen visste att jag krossat vid packningen redan då på försommaren. Såsom jag krossades i försommaren. Trots allt så vill jag vara jag. Länge har jag sökt mig själv och vet nu att det finns inget annat att finna.

Jag drömmer om sex med en okänd kvinna som jag blygs inför, det skrämmer mig att jag vill ha hennes mun där och att hon kanske inte tycker att jag smakar gott. Hon är tunn och lång och märkbart upphetsad. Jag tror hon är ljushårig.