Jag önskar innerligt att Kafka hade levt idag. Hans gestaltningsförmåga hade behövts för att - åtminstone tillfälligt - lyfta oss ur en mardrömslik värld som har gått bortom alla absurda föreställningar...
VI HAR INTE GJORT NÅGOT FEL. FRÅGAN ÄR OM DU HAR GJORT RÄTT.
Tjänstemannen i svart kostym kommer in i rummet, drar ut stolen och sätter sig i en sammanhängande svepande, nästan kroppslös, rörelse som varken är hastig eller långsam. Mittemot sitter en person som nyss har anlänt för detta möte. Tjänstemannen finner sig snabbt till rätta på sin stol, och lätt framåtlutad med händerna knäppta på bordsskivan säger han i en helt neutral ton till personen på andra sidan bordet: - Përashtatur oseg të vdyesin. - Sorry? - Uyunla durmaqua vi ya die. - I don't understand. - Egokitzeko fu dedo hil. - I'm sorry, I don't understand what you are saying. - Mopahiangay o mamatay. - Do you speak english? - Urutau utargu mate ranei. - Parlez-vous français? - Ikamahanya kapa azto shoa. - ¿Habla español? - Öchu iumeghari mab na-anw anw. - Deutsch sprechen? - Jag är ledsen, jag vet inte om ni förstår svenska, men jag kom hit för att få hjälp med min svåra belägenhet. Jag far väldigt illa sedan flera år. Jag har anpassat mig hela tiden under alla förändringar och klarat det hyfsat under många år, men jag kan inte hänga med längre. Jag har fått en kronisk sjukdom och är utförsäkrad. Min ekonomi rasar. Jag vet inte var jag ska vända mig och fick ett brev från er att jag skulle komma hit. Tjänstemannen tittar bara med samma tomma uttryck rakt in i personens ögon. Han reser sig och går ut ur rummet och stänger dörren bakom sig. - Sätt dig ner, Kiri. - Jag heter inte Kiri! Tjänstemannen tittar upp för en kort sekund. - Jaså du sitter redan. Förlåt jag såg inte det. Överrumplad av den radikalt annorlunda framtoningen hos den nya Tjänstemannen tystnar personen. - Nu ska jag berätta något för dig, Kiri... och jag vill att du lyssnar... jävligt noga nu, alltså. Ett försök till skärpt ton i den mumlande spetsigheten. Men den angeläga ambitionen att låta hårdkokt har inte riktig täckning i Tjänstemannens fortsatta lågmäldhet. - Men jag heter ju... - Men jag... Tjänstemannen går ut och stänger dörren.
Prosa
(Novell)
av
Almagrundet
Läst 735 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2015-01-28 14:51
|
Nästa text
Föregående Almagrundet |