En spontan gest
kärleksfullt värmande löpeld
spreds ifrån person till person
rum till rum och i allt
Vi alla kände att vi fanns till
En nödvändig del i ett sammanhang
Sakta försvagades den dock genom tid
dess glädjespridande effekt torkade ut
Den blev något som förutsattes
något som krävdes och utdömdes

Till slut ett iskallt måste
en social kall betongsten
vi nu alla måste bära
som ett av kraven i förbundet
mellan oss själva
I kyla och mörker möts vi till slut
med förutbestämda mönster
spöklikt efterrapande något som en gång
var givet i värme och kärlek