några "flykting" -kapitel ur min roman; i skymundan, i väntan ....

Flickan Erica två år, i den röda klänningen med vita prickar sitter i mor Maries famn i flygplanet till Stockholm och mår fasligt illa. Dockan har storebror tagit hand om. Flickan spyr tills bara galla återstår. Det mörka håret vått av svett kletar längs tin- ningen. Hon en liten trasa, somnar in och vaknar inte förrän det är dags att stiga ur planet.

Utanför flygplatsen står nya världar på lur. Bror försvinner med två främmande vuxna, vänder sig om och vinkar. Marie hälsar på en dam i päls.

– God dag, här har jag lillflickan, flygbarnet. Hon var lite illamående under resan, men nu går det redan bättre. Hälsa vackert. Vi skall hem till tanten och du skall vara en duktig flicka. Mamma skall jobba med de finska barnen, medan du får leka med andra barn. Här i Sverige kommer vi att ha det bra.

Det susar i lillflickans huvud av ett språk som låter som musik och med ord hon inte riktigt förstår. Vad vill dessa främmande människor mig, undrar hon och önskar hon vore hemma.

Modern är som hon brukar, ler tjusigt mot främlingarna, berättar om bombningarna hemma i Helsingfors, om hur glada de är över att vara i Sverige och bli vänligt bemötta. Lillflickan håller hårt om mors hand, men Marie gör sig fri, vinkar och är borta.

Tjutet ekar i tamburen, lillflickan skriker för allt hon är värd. Hela familjen, fosterföräldrarna, köksan och alla tre barnen flockas runt den främmande flickan vars vrålande kunde väcka döda.

Varken slickepinnar, choklad eller saft hjälper. Hon skriker om möjligt ännu värre när någon böjer sig ner för att trösta.

– Vi får hålla henne i tamburen tills hon skrikit färdigt, säger fadern, föser sin familj in i vardagsrummet, stänger dörren och lämnar skrikhalsen åt sig själv. Det blir tyst.

– Jag tror hon begrep att man inte kan vara så högljudd, konstaterar modern. Sätt er, vi äter vår middag. Hon kommer när hon blir hungrig.

Men inget litet krigsbarn syns i dörren. När modern senare kikar ut i tamburen har den hopkrupna varelsen somnat. Försiktigt lyfter hon upp den främmande flickan och bär henne till sängen de ställt i ordning i barnkammaren. När hon lirkar bort skorna och klänningen, spritter lillflickan till, spärrar upp ögon och mun och det ohyggliga tjutet tar ny fart. Skriket går över i ynklig gråt och slutar i långdragna suckar och flickan somnar av utmattning.

– Jag tror inte vi klarar av det här, säger modern till fadern vid kvällsteet i soffan.

– Det ser dystert ut. Inte kan man tvinga någon att ta emot hjälp och flickan är så liten att hon ingenting förstår. Man borde inte ta emot så små barn. Ifall hon inte lugnar ner sig, får du i morgon ringa upp Marie och be henne finna på en annan lösning. Våra egna barn blir väldigt uppskärrade av flickans beteende.

Följande kväll kommer mor Marie och ber förfärligt mycket om ursäkt. Hon tar sin dotter i handen, tackar och beklagar sin flickas dåliga uppförande. De kommer ut på gatan.

– Dum är du, smäll borde du få, men jag kan inte ge dig stryk här på gatan. Jag är besviken på dig, hur kan du bete dig så uruselt.

Mor har böjt sig ner mot lillflickan.

– Mamma jag vill hem, jag vill till Oma, snyftar den lilla och tårarna rinner.

– Tyst! Vårt hem finns inte mera, det är sönderbombat och din mormor har nog med sitt. Människorna är snälla och hjälpsamma här i Sverige. Otacksam är du. Det är slut med det, hör du det, eller skall jag be pappa hit med remmen, han kan slå flickor också, inte bara pojkar. Vill du det?

Människorna på gatan vänder sig om och skyndar på stegen. Det är alltför pinsamt med ett gråtande litet barn och en rasande mor som ger flickan en rungande örfil. Gråten slutar tvärt, blicken mörknar. Flickan kniper fast munnen och tittar bort.

– Vi har fått en ny familj, som vill ta emot dig. Kom ihåg vad jag sagt, pappa ger dig stryk om jag får höra att du ännu skriker hos främmande människor och skämmer ut mig.

Marie tar ett stadigt tag om flickans hand och drar henne till busshållplatsen. Flickan springer bredvid tyst som en mus. Framme hos den nya familjen räcker flickan lydigt handen och knixar. Inget leende. Hon är stel som en pinne.

– Puss, puss, säger Marie och vinkar från dörren.

Flickan gör som hon blir tillsagd. Sitter vid matbordet, sätter matbitar i munnen, tuggar, sväljer, tar en ny matbit. Hon stiger upp från bordet med de andra, knixar och väntar på nästa order.

– Kom skall jag visa dig barnkammaren och din säng, säger den nya fostermodern. Här är din plats och här kan du lägga dina saker.

Flickan lyder och väntar på nästa uppmaning.

– Det är säkert inte lätt för dig, tröstar modern, men jag tror vi skall klara oss, eller vad tror du?

Flickan nickar. Familjens två barn kommer in och går till lekknuten.

– Lek snällt med lilltösen tills det blir läggdags, uppmanar modern och går tillbaka till köket för att röja upp.

Familjebarnen flyttar försynt på sina leksaker, kikar emellanåt på flickan som stirrande och orörlig står vid sin säng.

Det blir läggdags och småningom tyst i barnkammaren.

– Sov gott, jag lämnar dörren på glänt så jag hör om det är något, säger modern och går för att servera sin man kvällskaffet i vardagsrummet.

– Jag tror vi ska klara av det här. Flickan var säkert uppskärrad av allt främmande när hon kom till sin första familj, och hon kunde inte annat än gråta. Nu verkar hon lugn. Skönt att kunna vara till hjälp för våra stackars grannar i öst, tycker inte du också?

– Hm, svarar mannen bakom tidningen. Tack för kaffet. Vi ska väl krypa till sängs vi också.

Hustrun bär ut kopparna till köket, stannar vid barnkammardörren. Snyftningar tränger ut genom springan. Hon går fram till flickans säng och lägger tröstande handen på hennes huvud.

– Kan du inte sova? Har du ledsamt efter din mamma? Snyftningarna tätnar.

– Såja, jag går efter något gott, så mår du genast bättre ska du få se.

Strax kommer hon tillbaka med en chokladkaka.

– Jag vet att du tycker om det här. Du får ett extra kvällsmål för sömnens skull.

Snyftningarna upphör och flickan suger begärligt i sig läckerheten. Tanten berättar viskande vad de skall göra följande dag. Chokladen är slut, flickan suckar, lägger huvudet på kudden och somnar djupt.

– Det här lugnet kostade oss en chokladkaka men det var det värt. Det är hälsosamt för flickan att få sig en god nattsömn, konstaterar hustrun förnöjt i sängen bredvid sin slumrande make.

Dagarna och nätterna går tillsammans med den stumma flickan från öst, och den ena chokladkakan efter den andra försvinner vid läggdags.

– Jag tror vi fått ett problem, säger hustrun en kväll vid kaffet. Flickan har fått utslag på armar och ben. Och halsen hennes kliar förskräckligt. Hon skrapar sig och sängkläderna är fulla av blodiga fläckar. Jag måste ringa Marie och fråga henne till råds.

Följande eftermiddag kommer mor Marie, kramar om sin lilla flicka och tar en titt på hennes armar.

– Oj vilka utslag. Sådana har hon inte haft förut. Vad har hon ätit?

– Samma som vi andra.

– Har ni gett henne choklad?

– Jovisst, hon har somnat gott efter en kaka choklad.

– Hon är allergisk för choklad, vrålar Marie.

– Ja, det kunde inte vi veta, säger den sårade modern, flickan kan inte sova utan sin ranson godis på kvällen.

– Så här kan vi inte ha det, suckar Marie, vad ska vi nu ta oss till?

– Vi känner en familj i Örebro. De bor i egnahemshus och skulle vara intresserade av att ta emot ett krigsbarn. De har bättre möjligheter att sköta om främmande barn, än vi i vår trånga lägenhet. Marie ring upp dem, jag har telefonnumret.

– Ja jag är väl tvungen. Få se när denna karusell skall sluta. Marie och lillflickan får komma redan samma kväll. De skall ta tåget och vid stationen väntar en farbror med sin bil.

Lill-Ericas protester ekar i Örebro i pappa Hasses varma famn, där han natt efter natt vankar omkring med en borttappad Rödluva. Hunden Jasper svansar kring flickans ben i den stora trädgården och mamma Olga bakar läckerheter så tösen skall känna sig hemma. Fisk tycks hon vara förtjust i och familjens meny får ny prägel.

När gråtattackerna flugit sin kos sover flickan lugnt i sin säng. Hon är familjens kelgris, den yngsta i barnaskaran. Nya ritualer skapas. Varje kväll efter middagen lyfter pappa Hasse sin lilla Erica upp i famnen, stoppar sin pipa, håller tändstickan framför hennes mun och hon plutar med läpparna och blåser ut lågan. De gillar att berätta sagor för varandra, pappan och flickan. Alla sagorna såväl långa som korta har strax fått vingar och flyger sin kos.

Marie kommer till julen och hälsar på, men avståndet mellan dotter och mor har vuxit till sig. Erica klämmer hårt om pappa Hasses hand, rädd för att bli bortförd. Pappan och flickan har blivit oskiljaktiga. De skrattar och leker tillsammans. Den äldre har fått yngre drag och den yngre nya lillgamla gester.

Det har gått ett år, ett år av barnalycka. Lillflickan snusar i sin säng med täcket upp till näsan. Sömnen är på väg, men ovanliga ljud från vardagsrummet gör henne klarvaken. Hon hör hesa snyftningar och smyger till dörrspringan. På soffan sitter mor Olga med armarna om en skakande pappa Hasse. Flickan har aldrig sett honom fälla tårar. Han den bästa gråter. Men hon vågar inte ge sig till känna, tänk om dom blir arga på henne. Kylan sprider sig från golvet uppåt. Hon skälver med öron på helspänn.

– Du skall ta ditt förnuft tillfånga, Hasse, hör du vad jag säger, förmanar Olga. Vi har vårt hem här och våra barn behöver dig. Ta dig samman. Vi måste hjälpa också när det känns som värst. Marie har tydligt sagt ifrån att hon vill ha sin dotter tillbaka. Vi har ingen rätt att tänka som du gör. Hon är inte vår flicka, hon har bara varit till låns.

Hasse suckar djupt, torkar sig om näsan.

– Jag kom aldrig våra egna barn lika nära. Du stod för den närheten. 

– Men det kan du inte beskylla mig för. Du hade många järn i elden och var sällan hemma. Vem skulle ha skött barnen om inte jag, säger Olga harmset.

– Inte var det så jag menade. Du har varit en god mor. Vår minsta flicka är mig så oändligt kär.

– Du får sluta upp med att kalla henne vår flicka. Hon är vårt finländska krigsbarn och inget mera. Vi är alla fästa vid henne. Vi har många trevliga minnen tillsammans. Men nu är det slut. Hon reser hem till sin egen familj.

De vuxna hajar till vid ljudet från barnkammardörren. Där står hon lillflickan blek och skakande. Pappa Hasse rusar upp och tar sin flicka ömt i famnen.

– Sch, sch, allt blir bra skall du se.

Flickans darrningar avtar. Länge stirrar hon skräckslagen på sin pappa, lutar sedan huvudet mot hans axel. Det behövs ett otal famnvandringar över golvet innan sömnen tar ut sin rätt. Försiktigt lägger pappa Hasse sin egen lilla flicka under täcket, sätter sig på sängkanten och stryker henne varsamt över håret gång på gång.

Följande morgon är kvällens händelser som bortblåsta. Allt är sig likt. Morgonmålet, hundens glädjehopp och lekarna på gården.

Kriget i Finland är slut. De borttransporterade finländska barnen forslas tillbaka hem. Avskedsdramat i Finland följs upp av ett andra i Sverige. Upplevelserna varierar. För en del var resan tillbaka hem en stor lättnad. För andra barn blev detta uppbrott värre än det första. För Ericas del blev älskade fosterföräldrar kvar på andra sidan Bottenviken, ett varmt hem, en saknad som aldrig försvunnit.

Barnens krig i de vuxnas värld har många ansikten. Gemenskap, förtigna skador, nedtystad skam. En känsla av att bli lurad, som får en att tro att, hur man än vänder sig, vad man än gör, blir man aldrig nöjd, det blir alltid fel.

Vi skall fara och hälsa på din mor Marie, säger mor Olga följande dag. Vi packar din lilla kappsäck. Du får sätta de bästa kläderna på din Kristina docka och göra henne riktigt fin. Vi reser med tåget till Centralstationen och därifrån tar vi bussen ner till båten. Det blir en fin utfärd, skall du se, säger Olga med sprucken glädje i rösten. Du får träffa din storebror och din mamma och din pappa.

– Kommer Kalle också med, frågar Erica förväntansfullt.

– Nej, du skall få vara tillsammans med din riktiga bror, det blir väl skojigt.

Flickan stelnar. Fattar att det bara är att lyda. Pappa Hasse har försvunnit. Han tog jaktbössan över axeln i morse, sa att han skulle komma hem med några harar till kvällen, vinkade med mörkt i ögonen och försvann. Mor Olga är bestämd, händerna hårda.

De har kommit fram till hamnen där hundratals barn redan samlats. Framför bord står långa köer av barn i olika storlekar med sina följeslagare. Barnen skall registreras på färdlistor, få var sitt nummer och sin namnlapp runt halsen. Muggar med mjölk och små smörgåspaket står på sidoborden. Det är trångt. De stora barnen tjoar i diskant inför båtresan. De minsta stumma av förundran. Utan att hon egentligen visste hur det gick till hade Erica på sin vänstra arm en ny vuxen hand.

– Nu går vi ombord, uppmanade tanten med ett leende. Mor Olga vinkade vid utgången. Barnen bakom trängde på, det var bara att följa kön framåt mot landgången till båten. Det fanns ingen genväg till flykt. Rätt framåt gick barnen, tätt, tätt efter varandra. Vid relingen stod nya tanter och tog emot de små passagerarna, hjälpte dem ner för trapporna till lastrummet med britsar så långt man kan se.

Med den nya barnkappsäcken och dockan hårt tryckt i famnen, allt hon kunde bära med sig, placerades Erica mellan två flickor på en jättestor koj.

– Var lydig och sitt snällt här. Jag går efter nästa barn, sade tanten och försvann.

Barnen tittade på varandra och efter en stund kändes det lite bättre.

– Vi är på äventyr, hade mamma Olga sagt på morgonen. Ni är många och klarar er säkert, det hade mamma Olga också sagt. Mor Olga följde ej med på båten. Mor Olga besökte aldrig Finland.

Av båtfärden har Erica endast ett ljudminne kvar. I hjärnvindlingarnas skrymslen skriker en tös liten som Tummelisa.

Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem. Samma tre ord, samma tonlösa melodi, ett eko utan sammanhang där minnet suddats ut. Chiffonjéns lönnfack är stumt och dokumenten tiger. Bara ena hörnet av fastrid Astrids röda dagbok skymtar fram.

Femtio år senare blir det fart över krigsbarnsresearchen. För vart år ökar dokumenten om de borttransporterade barnens väl och ve. Stora och små fakta bildar ett gammalt ändlöst pussel, med massor av hål, saknade bitar, borttappad och felaktig information. Invid chiffonjén inreder Erica ett nytt skåp med lådor för de nyfunna dokumenten. Det skall vara ordning och reda i minneskammaren.

En tidig morgon hittar en gammal borttappad bit sin plats, en annan minnesbit blir synlig mitt i natten medan datorn surrar. Någon har då för länge sedan varit framme med kameran, någon annan har skänkt sin berättelse.

Alla minnesförlusterna har gjort Erica torr i halsen. Girigt tar hon stora och små fakta till sig och gör dem till sina. Hon ser sig själv i bilderna av andra barn, i berättelserna om andras liv. Hon blir barnet med tiotals olika skepnader, med flera personregister. Hon är många andra men inte sig själv. Hon sitter på första parkett på krigsbarnsteatern försjunken i den stora pjäsen om de minsta.

Motorernas dunkande dränkte alla barnljud i lastrummet, både gråt och skratt. Barnen i skolåldern njöt av äventyret, många av dem. De minsta var paralyserade eller gnydde tills de somnade av utmattning. Stanken blev vedervärdig. Havsluften tränger inte ner i lastrummet. Skeppets gungande gör barnen sjösjuka. Spyor att halka på. Toaletterna räcker till för ett fåtal. De som reste med äldre syskon kunde få hjälp med sina behov. De prisgivna barnen låg i uppkastningar, i lort. Lottorna gjorde vad de förmådde, men de var inte många för en barnaskara på flera hundra. Även sköterskor blev sjuka och fick ty sig till sin koj utan att vara någon till hjälp.

Barnen fraktades tillbaka i skeppet Arcturus lastrumm över Bottenviken. Resan tog tre dygn. Tre dygn? Tre dygn över ett minerat hav!

Den vuxna Erica firar varje år sin födelsedag i Stockholm, för det var där hon skulle ha stannat. Och varje år färdas hon samma sträcka med båt, en långsam östersjökryssare, som behöver sju – åtta av dygnets timmar för denna sträcka i fredstid. Erica har svårt att tro att hon varit med på en så lång sjöfärd och hon repeterar gång på gång texten på sitt färdkort med exakta uppgifter om avfärd och ankomst. Hon inbillar sig att hon läst fel. Men siffrorna med datum och klockslag står stadigt präntade. Den resan tog tre dygn. Hur många olyckor har inträffat, hur många attacker har ryssarna hotat med? Om det står det ingenting. Men hon kan vara lycklig över att hon kommit fram med livet i behåll.

Det var en erbarmlig syn mödrarna bevittnade då lasten från fartyget togs i land vid kajen i Åbo. Hemkomna registrerades barnen i en stor barack, papperen fick stämpeln: SAAPUNUT, anländ. En mugg mjölk och var sin brödskiva fick barnen innan de överlämnades till föräldern. Ifall ingen i familjen hade råd att resa till Åbo, fraktades barnen vidare till sina hemadresser. Fann alla mödrar och barn varandra?

Efter tågfärden var Ericas familj hemma, mor Marie, stora bror och Erica. Förtroendet och den gemensamma leken var över för gott i den barnkammaren. Men den svenska dockan Kristina följde med i vått och torrt allt medan lillflickan Erica blev storasyster, vuxen och mor, och sent omsider mormor. Erica tog tillfället i akt och skapade sig en ny, en varmare barndom i mogen ålder tillsammans med barnen och barnbarnen.

Kjell Westö har gett ord åt denna bedrövelse:

”De visste det inte ännu, men år av återuppbyggnad och mödosam nyorientering väntade på dem och de skulle vandra genom de där åren utan att svikta, de skulle foga sig och genomföra alla uppdrag som gavs dem, men till priset av att det där samman- bitna ansiktsuttrycket blev deras för alltid.”

Det värsta var inte främligsskapet, färden till Sverige eller färden från Sverige  till Finland. Det värsta var att tvingas bort från pappa Hasses och mamma Olgas famn, att tvingas bort från det varma hemmet i väst och in i den kalla världen i öst.