Bild lånad från denna länk

Alla i byn i det lilla norrbottniska samhället vill ha bort detta hus. Huset står i en korsning där vägen delar på sig och går till två olika håll.

Förr var detta hus byns stolthet. Det var då en affärsbutik med stil och byns samlingsplats.

Nu har åren gått och det gamla huset har helt förfallit på grund av ointresse av den som köpte huset. Köparens huvudsyssla är  att köpa upp bär. Varje höst invaderas byn av dessa bärplockare från andra länder. Nu har det gått så långt att de har fått flytta in i detta rivningshus. Man kan undra var kommunen håller hus som inte har upptäckt detta än?

Hej, hej, säger de glatt tidigt på morgnar och sena kvällar. Duktiga är de, det måste jag allt erkänna. Efter långa dagar i bärskogen har de börjat med att slänga ut trasiga saker för att påbörja reparationer för att få huset mera ombonat. Fast något värst ordningssinne har de inte alls det märker jag tydligt när jag kör förbi detta hus.

Nu har den första snön till och med kommit och jag ser att de har spikat upp skydd för att minska draget från fönster och dörrar.

Antar att de snart ska åka hem för nu är det verkligen slut på årets bärsäsong.

Nu är huset helt tomt och alla bärplockare har åkt hem till sina respektive hemland. Hoppas verkligen att de fick behålla något av alla pengar som det har tjänat in på att plocka bär i vårt land?

Kommunen har lyst med sin frånvaro hela hösten trots många påringningar från oss bybor om detta hus och dess boende. Bor man i utkanten av kommunen så får man också sin hjälp sist av alla och det har vi erfarenhet om sen förr.

Nu har det snöat lite till men jag ser ändå nya spår utanför detta hus. Till och med att jag har hört att traktorn har startat. Vad är det nu som pågår i huset?

Fullt av tiggare från staden har flyttat hit. De kör med traktorn in till närmaste affär för att tigga. Usch vad det ska dra kallt från denna öppna och saknade traktorhytt plus för dem som sitter på flaket.

Bråtet som låg utanför huset är ihopsamlat för det eldar de av så att de får värme i huset. Nu är vi bybor rädda för att vår egen ved ska försvinna på något konstigt sätt. Det gäller för oss alla att hålla ihop och ha ögon på vår ved och våra skogar.

Inte ens en kommunpamp har besökt vår by än.

Vi bybor har det annars bra när vi jämför oss med dessa människor. Tänk att tränga ihop sig så många i ett fallfärdigt hus! Undra om toaletten i huset fungerar eller om alla dessa människor går bakom huset för att göra sina behov?

Vi har ett möte i den gamla skolan och bestämmer oss för att göra en skrivelse till kommunen om alla våra frågor. Eilert får åka in dagen efter för att ge detta brev direkt till kommunalrådet Andersson. Eilert lovar att han inte ska ge sig alls utan ge denna skrivelse direkt till Andersson.

Till slut får Eilert chansen och ger skrivelsen till Torsten Andersson. Säger att nu vill vi i byn ha ett svar om allt som händer och sker i detta rivningshus.

Torsten Andersson läser och Eilert ser hur hans ansiktsfärg ändras från blek färg till att bli till högröd färg. Andersson skyndar sig med ilfart efter sin mobiltelefon och ringer genast upp den välkända bäruppköparen.

Vad är detta? Vad är det som pågår? Du har fått bidrag för att rusta upp detta hus och Andersson mal på med det ena och det andra. Till slut får han bäruppköparen att komma direkt till hans kommunalkontor.

Andersson, bäruppköparen och en hel del av kommunfolk åker nu efter mig till den avlägsna byn fyra och en halv mil från staden.

Nu händer och sker allt med raketfart. Det går så fort att jag knappt hinner registrera allt. Poliser inväntar tills alla tiggare har kommit hem. Tolken förklarar att så här får man inte bo i Sverige. Polisbilar går i skytteltrafik från byn fullastade med tiggare. Tiggarna får bo i en varm kyrka över natten. Sedan får de bundna respengar hem till sitt hemland. Bäruppköparen fängslas och sitter nu i häktet i väntan på rättegång. Som vanligt så går de från kommunen helt felfria från allt.

Rivningshuset står ännu kvar.

20 januari 2016