Hon hade händer fulla av förlust och strid, ögon

böjda vid seendet

och ändå kom det sig att vid vintertid

fanns det rymd inuti det leendet

hon sa inte mycket, mest gick hon omkring

en haltande dag vid en själ

men ändå kände jag en vidunderlig frid

och en iver av att vilja väl

kanhända jag är hårdhamrad, snar till att springa ifrån

kanske är jag en av dom som står vid sidan av

men jag kan aldrig glömma det hon med blicken talade

som en björk fet och trind utav sav

hon gav det torra och tomma inuti

en dans, en sång att bero

och jag tänker mig så slutligen och sant

att i allt detta finna ro

vem är jag att skönja livet, tveka inför stråk

vem är jag att med ord tala det onämnbara

nej jag ska stilla min själ, precis som hon

och bara se livet som det mest underbara.