Vi bråkar igen. Om tyckande. Du drar i trådarna och jag dansar. När blev det så? När blev ditt tyckande mer värt än mitt? När lät jag dig föra?

Ser du inte? Varje gång vi går isär går vi sönder lite till.

Då, skrattade vi i samma tonart. Visste vi med säkerhet att vi var obrytbara. Din hand genom mitt hår och min hand full av dig. Vi sa, detta är unikt, kärlek som ingen annan.

Jag ber dig så ofta, min blick ber, dra mig nära, håll om mig. Håll om mig hårt. Värm mig. Gör oss mindre trasiga.

Vi bråkar igen. Så trött på att försöka. På att kämpa. Emot och för. Ger mig. Lägger mig och drar mörker över oss. Tystnad. Känner ditt leende mot min hud. Som jag drömde om det leendet. Saknar det så förbannat mycket. Längtar efter det. Och dina händer över min rygg, ner och stannade. Trycket av lust mot dig. Mot din lust. Mot hunger och omättnad.

Det ligger papper på bordet. Jag skriker inombords när jag skriver mitt namn. Bredvid ditt. Skriker och förbannar tiden och livet och meningen. Brutet. Trasigt.

Hör du inte? Vi gjorde sönder oss.

Och nu?