på den enkelspårigas vägen

där syns inga bromsspår

de kör rakt genom in i henne 

huvudet böjt ned

tyngt av svärtan

som de alla kastat

orättfärdigt över henne

vad hon går igenom

utkristalliseras om

en enda bara frågar

alla vet redan så

ingen orkar fråga

den som kan se

den som har viljan att se

finns inte just här

alla i gruppen blundar eller passar på

blint och urskuldande sitt beteende

skriker åt henne behandlar henne

fruktansvärt illa medan de hånler

men se hon kan se att det finns

en förklaring på deras beteende

hon ser att dessa människor har vissa

svårigheter som de dumpar på henne

att de är små envisa barn ouppfostrade

omedvetna egensinniga små vildbasar

hon förlåter dem

gråter över deras

oförstånds vanmakt

slickar sina sår

vänder huvudet mot himlen

tar fäste på vägens mål

fortsätter sin väg rakt fram

det är så att vill man framåt

kan man inte låta ostyriga

blinda egensinniga leda en