skräcken för närhet drar dig ned

knyter dig fast i asfaltens tjärmättnad

lämnar dig i de svarta rosornas garn

i mörker skall du vandra ensam nu

bortom räddning bortom vänskap

rädslan bär dig genom dagens dunkel

du har slutat längta efter människorna

valet du gör är stegen bort från vägen

går den ensliges stig mot mörka skogen

där granens skugga faller över dig tryggt

du behöver ingen för alla är sådana idioter

skriken har tystnat dem kan inte nå dig här

det är dem du flyr ifrån ropen på hjälp! hjälp!

du har sett deras inälvor, sett rakt igenom de

som kräver uppmärksamhet vilket äcklat dig

den svarta rosen faller ned vid din sista vila

inga anhöriga finns som skrider till din bädd

du var ensam och rädd vågade aldrig att ge

vad du fick var ett tyst liv ärat ironiskt nog

med en tyst minut hyllas du med svarta rosor