Den svala vindens frigörande efter heta dagar friskade upp luften. Stränderna tömdes dag för dag. Semestrarna bar mot sitt slut och skolorna skulle börja snart. Gatorna låg tomma ingen gav sig ut. Det var som om alla förväntade sig en kraftig regnskur och åskurladdning. Molnen stred på den blå himlen om solens gunst. Stormryttare vittnade om att ett större oväder väntade. Tids nog skulle det bryta ut men än var det torka. Marken var så torr att rötter lossade från jorden och vindfällorna låg tätt i skogen. Över vägarna hängde rester av brutna grenar efter röjningsarbetet. Olustigt nog kändes tystnaden hotfull när människorna gav sig ut för bärplockning. Snart lunkade de hemåt fyllda av missmod över den skrala skörden. 

Skogen låg öde och tom efter att lågvegetationen avverkats. Biotopen torkade ut allt mer i den dallrande värmen som återstod av sommaren. Trädkronorna susade och rasslade i vindbyarnas kast. Liksom en skallerorm dallrade ljudet av frasande löv som torkat gröna på grenarna. Djuren hade dragit sig ned mot stränderna för att söka vatten. Där i skogen hade alla mindre vattendrag torkat ut helt. De öde stränderna gav dem en fristad och de låg utslagna i värmen medan Stormryttarna drog fram. Regn och åska syntes inte till. Bara en genomträngande tystnad som liksom pulserade sänkte sig över nejden.

Folket höll sig hemma och försökte finna vällustiga nöjen att sysselsätta sig med. Otåligheten gnagde när alla väntade på det frigörande regnet som liksom åskan skulle förlösa spänningen. Dagarna gick i denna väntan på regn. Molnen skvallrade oväder men ingen storm kom. Skogens gläntor stod öde. Markens skörd torkade på fälten. Löven föll gröna ned mot det rågblonda gräset. De torra grenarna slets ned liksom lav och mossa. Inte ens en liten regndroppe föll de närmaste tre veckorna. Inte heller blåste det upp till storm. Det var heller inte tillräckligt mycket värme och sol för att locka ut folket på utflykt.

I den torra tysta öde skogen vändes tillståndet till en frihet för det oväntade. På två tusen år hade det inte varit ett sådant tillstånd i skogen för att väcka sjusovarblomster. Nu var alla faktorer rätt och förutsättningarna perfekta för att blomma. Folket satt där i tystnaden inne i sina hem omgärdade av bedövnings aktiviteter som förrådde dem. Annars var folket väldigt mån om att lista ut hemligheter och hålla sig framme. Men detta fenomen skulle dröja innan det uppstod igen.

Sjusovarblomstrets fruktkropp bildades endast om det pollinerades av en sällsynt skalbagge. Denna hade ännu ingen skådat. Så vad var det som pågick. Hade alla dessa faktorer skapats av sjusovarblomstret själv eller var det endast för att folket inte trampade ned dess spröda skott som det möjliggjordes. Folket var sådant att det gärna skövlade och utarmade skogen och marken. Men i denna tid hade folket kommit av sig då de satt upptagna i sin fantasivärld i "Pokémon inside". Till och med ministrarna och kungen spelade. Skogen var nu helt i sin värld och folket i sin. Skogens inre väsen kunde nu våga sig fram även dagtid. Väsenvärlden ljublade och drog en lättnadens suck. Skogen var äntligen befriad från folkets makt...