små vibrationer

briserar i rummet

när känslan når

att orättvist avvisas

ser oviljan till nåd

föraktet som ryker

lukt av brända nueroner

välviljans medvetslöshet

ryggens tavla så kylig

rösten kall som is

ord starkt föraktfulla

nedsänker modet

men ber aldrig om något

ber en stilla bön om nåd

ett ljussken omvandling

hopp om försoningstid

synar tidens marginal

timglasets sand ebbaut 

dagarna oförgyllda

kvar blir svart sot