Bluesen är berättelsens soundtrack. Den ger känslan. Känslan går i ett långsamt och mjukt crescendo  som först böljar lite försiktigt över bomullsfälten som en transcendent andlig längtan efter friheten och att få vara människa. Sen blir den mörkare och mer sarkastisk. Som alltid när människor lider och lever under orättfärdiga förhållanden. Hoppet om den Gud som befriar trampas ner i den torra jorden på fälten och blir till materia tillsammans med ytterligare en namnlös svart kropp som begravs. Den lilla flykten; den ensamma människan. Den som inte vill acceptera döden som en befrielse, men som vill riskera allt för en reell frihet. Den stora flykten, den organiserade flykten, där många är överens om frihetens verkliga innebörd och riskerar tillsammans. Tänker att befrielsen är nära även när de inte kan se in I framtiden. Revolutionen och den våldsamma flykten där hårt vänds mot förtryckarna och befrielsen uppnås, men fortfarande inte är den stora friheten där alla människor lever i frihet, jämlikhet och broderskap; fortfarande en chimär.

Vem som helst kan fortfarande bli lynchad, eller fängslad, som en märklig frukt hängd i ett poppelträd.

Rädslan bor inuti och är förtryckande. Vem vågar gå ut på natten, och vem vågar prata öppet om sina drömmar? Den ständiga traumatiseringen som hindrar tankarna att formuleras. Som stoppar varje försök att tänka tanken till dess slutpunkt och sedan ta den vidare. Var ska vi gömma våra tankar så vi kan dela dem med varandra? När ska vi låta någon annan spinna vidare på den tanke någon av oss inte orkade tänka till slut? Finns det en dold frekvens där vi kan dela varandras trauman, rädslor, hopp, önskningar och idéer? Man blir ett klingande instrument, ett uttryck för existensen i världen. Man blir formulerad utan att orka formulera. Omgivningen, ofriheten, rädslan uttrycks genom situationen som den är och hur den bränner och smärtar i själen och kroppen. Och allt det som inte uttrycks bor också där i det klingande. Det är så vi vet vad frihet skulle kunna vara. Det är där den etiska principen/det kategoriska imperativet bör läsas in. Det är där den historiska analysen ska läsas in. Det är en etisk och metafysisk och samhällskritisk, politiskt reell önskan om förändring, även när diskursen är klingande eller poetisk. Det klingande kan rent faktiskt vara den utgångspunkt vi har för en transformation av vår gemensamma globala historia.

Vi kontemplerar i det dagliga livet. Vi snubblar på verkliga stenar som också är universella stenar; bara inte som abstraktioner. Vi har prövat livet och funnit somligt för lätt. Det inadekvata i era formella koncept kritiserar vi från grunden. Och vi skördas ner som empiriskt material. Vad finns kvar utom det klingande?

Slavarna och flyktingarna är protagonisterna i berättelsen, men de vet inte att tiden går långsammare än en fyrtio år lång vandring i öken, där man får knacka på klippblock för att kunna dricka vatten och där det förlovade landet är så avlägset. Varför finns denna prövning och hur ska regissören hitta ett soundtrack som kan beskriva känslan av detta? Och vårt soundtrack antar rytmen av tågets dunkande mot rälsen. Och nya sånger skrivs, och läses mellan raderna och sprids i möten mellan människor. Vissa av dem präntas in i EP- skivans minnesspår, som ocensurerade hemligheten. Vi förstår sarkasmen, men hur mycket kan sägas mellan raderna? När vi ser den politiska handlingen och backar till de tankar som låg bakom. Resan över haven, mellan kontinenterna. Vi befinner oss på skeppet bland andra och vi pratar med varandra. Här finns politiska idéer från Europa, Afrika och Karibien. Vi kliver av i hamnen i Frankrike. Mitt under en revolution. Vi kliver av i Saint-Dominges hamn och hela tiden pratar vi. Vi gör motstånd och pratar, men de förbjuder oss snart att skriva och läsa. Någon kan och vi lyssnar. Orden är så fulla av drömmar och kraft. Starka muskler och längtan efter befrielse – också för kvinnor med starka muskler och ambitiösa, etiska och känsliga intellekt som ser andra människors ansikten och ser orättvisorna inkarnerade. Och medborgarskap, och materiella förutsättningar för friheten. Ett samhälle där inget epistemiskt eller reellt våld hindrar den gemenskap vi ser etableras. Vi sjunger om detta.

Måste också nämna det ”Nommo” som bor i texterna. Det där våldet nämns och känns igen och blir en gemensam angelägenhet. I den historiska kontinuiteten för oss som är majoriteten finns små positiva förändringar, men rädslan är densamma, marginaliseringen och rasismen finns kvar som ett kontinuum. Den blir bara mer och mer uppenbar som om den bränts in i vinylen och sedan bara spelas på repeat. Därfär måste vi benämna och upprepa det vi hela tiden sagt. De diskurser som inte hörts i sin sanning. Vänder vi på skivan kanske vi hör det enorma och verkliga som hela mänskligheten berättat om i klingande former, i poesi, film, musik, konst, subkulturer, rap, reggae.

Så om du inte längre hänger som en främmande frukt i ett träd blir du nu istället skjuten på gatan, sätts i fängelse utan rättegång. Du misstänkliggörs, jagas, fängslas, blir the most wanted criminal på FBI´s lista och de ord du uttalar blir inlåsta i ett hemligt arkiv en källare.