Musiken hindrar mig. Den lenar och fäller ut gråten. Och drar mig ifrån. Och sen ska jag stå där naken och leta varje spår. I det enkla väntar stormen. Som damm i mitt öga rör hästarna upp jorden och när de sedan lägger sig vid vattenhålen då vet man. Slutet är nära.

Mitt smycke är svart. Ditt är vitt. Och alla andras däremellan. Vem dansar alla valser och vem låter sig luras och vem är den som förlorar när sista ordet svävar genom luften. Mitt smycke är svart. Jag hade kunnat välja ett annat. Men det svarta är mitt. Du hade inget val.

Lägg dig under mina händer och låt våra sinnen vara det de är. Stanna om du måste, gå där du vill. Men böj dig aldrig. Som jag.

Jag måste bara säga att jag tänker dra min lans. Som ett slags förvarning om det skalv. I all enkelhet finner jag en ny ordning och jag förstår att det inte finns någon återvändo från den punkt. Kanske har jag mött mitt origo.

Musiken lenar och inspirerar mig. Men den är inte jag. Inte längre.

Hur står vattnet mot den rödbruna jorden och vem luktar diset i din morgon.