JAG ÄLSKAR TRÄDET UTANFÖR MITT FÖNSTER. RÖNNEN SKIFTAR HELA TIDEN SKEPNAD. DET ÄR VAD SOM GÖR DET TACKSAMT ATT HA FÅTT LÄRA KÄNNA RÖNNEN. ATT SKÖNHET KAN VÄXLA SÅ. GRENARNA STRÄCKER SIG MOT HIMLEN OCH BER OM REGN
utanför mitt fönster står en rönn den lyser med sin närvaro året om ser årstidsväxlingarna i dess krona nu lyser den grön och blommande
innergården är stor till flerfamiljshuset många trevliga gömställen att vila inuti jag och fyra tanter fikade under rönnen den gav oss svalkande skugga där vi satt
inspiration kontemplation och meditation rönnen den fyller mina sinnen med fantasi grenarna söker nå himlen liksom kattorna de sitter och viftar på sina svansar förstrött
rogivande att vara med om rönnens växande för var dag den berättar för mig om vädret ... i år är bladen och blommorna mycket små den sparar på så vis för det är nu torrperiod
lönnens frökapslar dessa så kallade näsor de skakar lönnen av sig för det är så tort de ligger i gröna drivor längs vägrenerna de kala knastertorra grenarna ber om vatten
jag släcker min törst behändigt då och då sträcker fram mina armar mot trädets stam vattnar rönnen och rabarbern framför mig går trappan upp och ned med vattenkannan
Prosa
(Kortnovell)
av
Solstrale
Läst 268 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2018-05-23 21:28
|
Nästa text
Föregående Solstrale |