Jag vet inte varför det är så att just du känns
Och andra inte ens till hälften så mycket
Hur är det ens fysiskt möjligt
Att kittla mig, att bita mig, att smeka mig
Att riva ner mina cellväggar
Utan att vara på plats...

Jag är rädd för att förlora dig
Den tanken har slagit mig
En eller två gånger
Att dina känslor kan svalna
När mina är som hetast och vice versa
När jag förlorar mig själv ibland
Och det sker, visst det sker oss alla även i våra bästa stunder
Eller när vi beter oss som rötägg
Det sker även i dig om du törs strö salt i såren

Svaren finns kanske inte i din käklinje
Din benstomme
Ditt hår
Eller hur djupt jag än försöker forska vidare i ämnet
Genom att hångla upp andras ögonblick
I ett tafatt försök att inte tänka på dig!

Du känns liksom alltid mycket värre
Eller alltid mycket skönare
Hur jag än dividerar
Har du monopol på mina känslor
Jag vet inte ens om det är ett bra tecken
Men du berör mig

Från djupet av mitt hjärta
Är du som att stirra sanningen i vitögat
När jag vet att det man ibland är mest rädd för att se
Är också allt man samlar mod till i livet
Och den som finns vid din sida
Innan DU äntligen kan pusta ut

Den är den som är värd att hålla fast vid