Aldrig trodde jag så på kärleken som nu
aldrig skulle det ha varit möjligt för mig
utan den ohygglighet som livet bar fram

Det vore aldrig möjligt utan smärtans läxa
att famna återstoden med starka armar
aldrig vågade jag eller kunde tänka så

Så stark och så oundvikligt drabbande
att bara minuters brist är kapabel att döda
aldrig hade jag den synens förmåga

Den var lika självklar som luft och vatten
som du och jag, som gräl och bråk, som växt
aldrig kunde jag ana, förlåt min älskling