med byxorna nere på vedbacken

fick han lägga sig över vedkubben

sedan var det bara att bitaihop ...

ljudet var öronbedövande liksom smärtan

tillsist blev även svischandet smärtsamt

mot slutet var allt som i ett mörkertöcken

drog upp byxorna och stapplade vidare ned

vid sjön var solnedgången så underbart fin

bryggans tjärade brädor var aldrig så vackra

de hade aldrig doftat så mustigt och fylligt

till och med myggornas surr lät som musik

vindens bris kändes som en moders kärlek

ensam med sig själv blottad inför sitt livsöde 

drömmen att aldrig bära svångrem väcktes då

löftet att aldrig slå en annan människa oavsett

vetskapen långt senare om sin trovärdighet...

inför alla betraktas som en hederlig människa  

ända in i livets slutskede vara en rättvisekämpe

en mur av kärlek till andra där hatet smälte ned

där omvändelsen nådde dem vid murens portar

där ordet svångrem inte existerade någonsin ...