hon kallades till en plats

en ödesdiger och tom

benrester av fågelungar

från en nedriven fågelholk

sakta sänkte sig mörkret

månens tunna nagelskiva

räckte inte till att lysa upp

mörkret slöt om henne

inombords rann rädslan upp

mötte nattfrostens kalla nypor

minnet av ett varmt leende

smek från händer av tillit

manande fram fridfullhet 

stillade frostbrytningarna

skogen susade liksom blodet

ljudet så familjärt och hemma

suddade ut all oro och ångest

den inre stigen ledde henne hem