Hon låter stilla hösten falla, mjukt

till vila hjärtansdjupt

Andas djupt mot allt det gråa

Lämnar det som var förut.

Räds ej fuktens dunkla strofer,

Den fallande skalan mot sommarens dur.

Vidgar famnen, tar stegen vidare 

Ut ur kravens trista bur.

Tid att vila, öppna upp, att våga

sorgen löpa,

Kura mörker inomhus i sken av

ljus, det inre utan fruktan möta.

Nu vågas handen att på nytt, söka

styrka av annan nära,

När kraven mojnar mot vilsam äng,

Kanske även den tafatt bära.

Så sjung dina visor älskade höst,

Lika flöjten din regntrummas dans,

Tack älskade hösten för din vila

Och min moder för denna gudomliga balans.