Som tid.

Hon lägger så handen, varsamt uppå, Böjer sin tanke bredvid.
Denna orostimman slagen som tar mörker i pant
Om än islagd tar älven fart, vred och
vanvettigt strid.

Som bråte ligger hennes tempel nu, allt hopp
är grånat i fjärran sky
Bordsduken varsamt lagd på plats,
Men kaffepannan står okokt svidande kall,
fastän koppen är ny.

Som glaspärlor faller så gråten till bords, kyler
mot rynkig hand.
Stukade ryggen skakar såsom sorg rister
Aldrig blir livet det samma mer
där liv klipper band.