stilla vaksamt går jag

genom tunnlar av hopp

kluckande vågor viskar

som droppar tickar tid

vinner ut ur skapandet

existensen som lever

sista tiden är nu

det nu som är

som alltid kommer

att vara detta nu

när jag bara är

så trött så trött

bara så trött

vilar i kärlek

sover mig genom

varats vara drömmer

dagar som varar blod sår

som kommer till min

strand mitt vardagsrum

till min sängkant

min poesi som du

du vill läsa du vill

att jag ska läsa för dig

jag läser för dig nu

det tog ett år att våga

visa mig stark i orden

poesin som letar sig

genom mig till dig

i detta nu

liksom den sista tiden

uppehållsrummets väggar

är kärlekens portaler

de doftar liljekonvalj

lystrar till ordens magi

självlyser när du tittar förbi

vill sträcka sig ut mot dig

smeker ditt öras ljuva flimmerhår

som jag inte förstår

är detta sista tiden

som kärleken överlever

själva dödens versmått

ibland tror du jag är

svartsjuk

ibland tror jag du är

rädd jag skall bli det

mina X var svartsjuka

du har aldrig visat dig så

jag har visat mig

vara lite svartsjuk

lite som på prov

är ju inte det på riktigt

det var liksom en lek 

sista tidens lek

smeksamt mjukt under

mirakel av varma vågor

ljus och luft som vibrerar

du mitt inre blods rus

du längtans sus

du betagande ljus

sista tidens verklighet 

har gjort min själ vacker

den sista tiden