Hon ville ha en stor lång äng att springa på av saknad men fann bara snödiken och iskanter, kanske var det ändå bäst så. 

Vill av oredan lät hon tårar samsas med mörker och stjärnljus, så förunderligt ändå att sorg kan vila

med minnen i tystnadsbrus. 

Hon lät sitt hjärta öppnas av mod, 

Ur all kärlek som återstod.