Säg mig du som väver vinterns schalar

i tusen nyanser av vitt,

Du som bäddar mjukt ovan marken

Det täcke som omfamnar dem vi har mist. 

Du som kan allt om livets gång, 

Om sol, måne och vattendrag kan du

Svara oss på denna fråga

om vi åter får möta de som fattas oss en dag.

Det skulle vara tröstsamt detta lilla minsta

Värma frusna själar en dag som den här, 

När vi måste ta adjö och lämna varandra, 

Lägga till ro vår hjärtans kär. 

Säg du som bereder väv och slag, 

Väljer mönster åt livets gång

Om du ens kan svara på min fråga

Annat än med isens kvidande sång

Dock jag förstår, det vore att röja

Hemligheter från själva livets näste

Men sörj med oss, ha oss i ditt hjärta

När gråten förlorar fäste.