Hon var bara ett blänk, ett slags skimmer
Inför dags slut.
Bara som litet höll hon himmelsrodnaden.
Tänkte kanske att den visste färden, djupt i jord.

Dit gränsland har sitt tvekade hon. Vart har håll en substans, en levnad, vart är den boning som bär.

Hursomhelst såg hon hur kroppen delfinlikt klöv vattnet,
önskade hon att det var hennes armar som formade pilen.
Själv satt hon invirad i trädstammar,
Ömsad bark behöver inte lyfta som ord,

Den kan vara det av andetag som återstod.