tystnaden hovrar över bordet, lägger sig vant under koppar och

fat med blommor på.

Någonstans genom fönstret på glänt kuttrar duvorna och

gardinens milda dans sveper ljudet genom rummet.

En förlupen solstrimma rör vid trasmattans frans liksom

för att viska ljus, någonstans. Dessa väggar som hållit hov av

skvaller när människosteg tystnat.

Fast det fanns inte så mycket krydda i det, ingen hetta.

Och, kanske är det så där tystnad råder

bland hjärtan som blivit kalla,

Att tala om ljuset med en ensam strimma

Är svårare än att ensamt falla.