I de vassaste stunderna
ger bara klyschan sällskap.
Tomhet, ensamhet, utan-lös-het.

NEJ nej. Jag är inte ensam!
Jag är inte ensam om min känsla,
den tillhör Den Stora Evigheten.
Den Stora Evigheten är min
Känslas Moder.
Men ingen annan kan
bära den (eller vill ingen annan bära den? Finns det ett val?).
Just nu bär jag moderjorden.

Jag är den utvalda.
Klyschan hittar rätt
i de vassaste stunderna.