Såsom det nya mot det gamla.
Hon höll nästan andan och lät vårvind sila
mellan fingrarna.

ville vila i dens rörelse genom,
Stenarna formade ringarna.

Vi bär bägge gammelkind, sa hon tröstande vid smekningen av stenens yta,
vi blir allt vackrare genom ljus,

som genom kärlekslinsen bryta.