Det knarrar i bröstkorgen.
Det går en suck i hallen.
Det sveper ett korsdrag genom
ländryggen. Det gör ont i köket.
Det värker i sovrummet.
Det kliar i vardagsrummet.
Men den riktiga anledningen till att det gör det, är att här utspelades
vår lycka en gång i tiden.

Du sade att med mig kunde du
“pausa” från all stress.
Du sade att jag var din oas.
Ditt krypin.

Den du var för två veckor sedan.
Den jag var för tre månader sedan.
Minns du henne?
Skulle du lyssna på min röst över tröskeln? Minnas allt vi pratat om.
Hur det kändes i örsnibben när jag stod bakom dig i köket och smekte din decibel medan du lagade mat.
Känns vi fortfarande i varandras
Spotify-listor ännu?
Jag undrar: har vi blivit okända
för varandra?

Om vi bara hälsade på hos varandra
igen. Vad skulle vi då säga
för att lätta upp stämningen?
Om vi bara kunde knacka varandra
på axlarna. Och omfamnas i det
sköra, låsa upp våra nyckelben.
Om vi fikade, vad skulle vi
fnittra åt?

Säg något vackert som krossar
alla barriärer mellan oss.
Säg något vackert som ger mig
en återblick av ditt leende.

Låt mig höra dig skratta så där
sprudlande igen med ögonfransarna,
låt mig se dig sminka dig framför
spegeln inför en fest igen!
Låt mig få se dig klä upp dig,
klä av dig igen.
Baby, låt mig komma dig inpå livet
igen

Om vi för en sekund kunde ta oss
in i varandras angen-lägenheter igen.
Utan att tränga på, utan att det
känns som vi inkräktar på
varandras integritet.
Om vi kunde spola tillbaka bandet.
Bandet som vi hade mellan oss.
Spola tillbaka till vissa sekvenser, scener, internskämt och detaljer
som bara vi vet, ingen annan.

Hade du knackat på hos oss då?
Hade du knackat på hos dig själv då?
Hade du knackat på hos mig då?

Hälsa på så där ... självklart
som alltid.
Mitt i natten, tidigt
på morgonen, sent på kvällen,
överraskande på dagen.

Och kanske ändrat en replik, en
viss tonart eller så. Bara för
att vi skulle kunna dansa tätt
intill igen. Bara för du känner
att du kanske menade allt på ett
annat sätt, och om det hade gjort mindre skada eller sagts med mer
kärlek, gjort det för din eller min skull?

Hade du hälsat på hos dig själv
utan en klump i magen ...?
eller oss i stand-by
För jag står där golvet knarrar
Där hjärtat sviktar och där allt regnar in, i själen

För jag var så säker, säker
att vi var så självklara
på de här kvadratmeterna på jorden
i varandras liv

Skulle vi? Skulle vi?
Skulle vi tillåta oss själva
att bli så omtumlade
av allt
som är vi ...

Skulle du lyssna på vad mitt
hjärta har att säga?
Skulle jag höra ditt?

Skulle vi hälsa på oss
i vardagsrummet eller på festen
där vi myste i soffhörnet, höll
och kramade varandras händer
i köket när en cover av Sade
“By your Side” spelades på
Bluetooth-högtalaren och
spellistan flummigt hette:
“Dinner with friends”

För jag vill inte överge mig själv
där i sista scenen, när vi höll
om varandra och du sade:
“När ses vi igen då?”
För jag vill inte överge mig
själv där med händerna utsträckta mitt i det outtalade fallet.
För jag vill inte höra plumpset.
Se dammet yra.

“För om vi kunde spola tillbaka,
så skulle jag hälsa på oss igen”
Och i handen hålla fram
krukväxternas juvel -
en exotisk orkidé.

(symboliken är nämligen bara
en detalj du kan känna till)