Andas i din nacke,
mot din hals.

Rullar över dig,
är under dig,
du inuti mig.

Huden är en mur,
hindrar kött och blod
från att vävas samman.

Intensitet, nära explosivitet.
Jag lämnar aldrig den här världen!

Ditt öga mot min mun,
den tunna, tunna hudens mjukhet
mot trasiga höstläppar.

Din näsa i mitt hår,
våra händer
fingrar
naglar
tillsammans,
inborrade
sammanvuxna
blodiga.
Så nära kan ingen kännas.

Andetag i symbios.
Min fuktiga rygg
mot din mage,
immiga fönster och blöta lakan.

Även om du inte längre är kvar
lämnar jag aldrig den här världen.