sjukhusets skjortor är vida och korta

sängen är fylld av prasslande plast

vardagen känns en evighet borta

kanylen i armen sticks jävligt vasst

snarkdecibelen mullrar mot taken

spränger snart ljudvallens bro

men en och annan är ännu vaken

i sjukdomstider är svårt att få ro

smyger upp för att tigga en macka

av trögäten limpa med svettig ost

skattebetald så man får väl tacka

för denna torftiga skogaholmskost

slocknar på bädden som tilldelats mig

men vaknar med armen svårt domnad

där ihopkrupen tätt intill mig

ligger en man djupt insomnad

jag flyttar helt solo ihop två fåtöljer

(av personalen syns inte ett spår)

sömnen den ljuva strax därpå följer

men jag vill HEM - helst redan igår!