Jag är vaken.
Jag är redan färdig.
Jag är allt du kan önska dig.
Jag är fisken i vattnet,
gökungen i svalboet,
isen under den raskaste räven.
Jag är den första tussilagon.
Jag är spenaten mellan dina tänder.
Jag är det förlösande leendet,
skrattet som fastnar i din hals,
rodnaden som sprider sig över dina kinder.
Jag är idel uppmärksamhet.
Jag är ofta på ett ungefär den jag vill vara,
men lika ofta är jag någon annan.
Jag är luftmassan som får hornet att ljuda,
en skaplig början på en söndagsmorgon,
ett grässtrå bland andra.
Jag är dolkstöten i din rygg.
Jag är klackarna som klapprar mot golvet,
stegen som leder framåt, uppåt, bortåt.
Ibland är jag inte riktigt mig själv
men jag är oftast någonstans i närheten
så jag är sällan särskilt orolig.
Jag är början och slutet på det här kapitlet,
vare sig du misstycker eller inte.
Jag är varken a eller o,
men jag är det mesta däremellan,
och jag är aldrig tacksam för det.
Jag är redo, alltid redo.
Jag är moroten i din grillbuffé
och gaffeln i din halspulsåder,
plåstret på ditt knä.
Jag är en frisk fläkt och ett nyktert inslag.
Jag är precis den jag vill vara,
aldrig den du vill att jag ska vara,
hoppas att jag ska vara,
och jag är inte alls ledsen för det
även om det kan verka så.
Jag är ironins mästare,
en kämpe av häpnadsväckande mått,
protagonist och antagonist om vartannat
men aldrig svarslös.
Jag är en av miljontals små små
lurviga vita fröparaplyn
som virvlar i vinden över maskrosängen
en sysslolös sensommardag.
Jag är medveten om
att det här inte alls är vad du ville
men jag är inte så bekymrad över det.