Så, nu vaknade jag. Tack alla.
Röster från nedanvåningen brusar och surrar för att sedan kläckas i ett gnäggande skratt som skär igenom dimman som svävar runt mig för att sedan spränga min trumhinna.
Här sitter jag nu på våningen ovanför i hopp om att de inte hör. Eller överhuvudtaget tänker på att jag nu sitter här.

Vaknade och insåg hur trött jag är på männskligheten.