Jag är vaken.
Jag är redan färdig.
Jag är här och nu och hit och dit.

Jag är fisken i vattnet,
gökungen i svalboet,
isen under den raskaste räven.

Jag är den första tussilagon.

Jag är det förlösande leendet,
skrattet som fastnar i din hals,
rodnaden som sprider sig över dina kinder.

Jag är idel uppmärksamhet.

Jag är ofta på ett ungefär den jag vill vara,
men lika ofta är jag någon annan.

Jag är luftmassan som får hornet att ljuda,
en skaplig början på en söndagsmorgon,
ett grässtrå bland andra.

Jag är dolkstöten i din rygg.

Jag är klackarna som klapprar mot golvet,
stegen som leder framåt, uppåt, bortåt.

Ibland är jag inte riktigt mig själv
men jag är oftast någonstans i närheten
så jag är sällan särskilt orolig.

Jag är spenaten mellan dina tänder.

Jag är början och slutet på det här kapitlet,
vare sig du misstycker eller inte.

Jag är varken a eller o,
men jag är det mesta däremellan
när jag är som bäst.

Jag är redo, alltid redo.

Jag är moroten i din grillbuffé
och gaffeln i din halspulsåder,
plåstret på ditt knä.

Jag är en finkulturens vapendragare,
protagonist och antagonist om vartannat
men aldrig svarslös.

Jag är en frisk fläkt och ett nyktert inslag.

Jag är en produkt av arv och miljö.
Jag är min moders dotter
och min faders onda visdomstand.

Jag är en gudsfruktande agnostiker
med en slutsåld själ.

Jag är en vindflöjel i stiltje.

Jag är en av miljontals små små
lurviga vita fröparaplyn
som virvlar i vinden över maskrosängen
en sysslolös sensommardag.