...
Ett BaRns KÄrLeK
Ögonen börjar bli blanka av tårar
De lyser av rädsla
och av skräck
Munnen är halvöppen och förstummad
av skriket som aldrig undslapp honom
Förvåningen och smärtan
som präglar hans lilla pojkansikte
förnyas
när den andra örfilen
snärtar upp ännu en rodnad på hans kind
Skräcken och hatet väller upp i mig
får mitt inre att kännas
som glödande is.
Jag hatar!
Hatar mig själv och min barnsliga oförmögenhet
att ta hans plats
Hatar den rädsla och förvirring
som hans blå ögon uttrycker
De får mig att vilja men...
jag kan inte förmå mig
Jag hatar den vuxne mannens hela väsen
Varje liten millimeter av honom
Hatar hans alkoholstinkande andedräkt
Hatar hans rasande blick
Hatar hans stora, träffsäkra hand
Hatar hans blinda ilska
som får sitt utlopp
på den lilla kinden
Men mest hatar jag honom för att han är vuxen
och vi är
barn
Pojken vet inte varför
han söker febrilt efter en anledning
en orsak till denna oprovocerade bestraffning
Han letar men finner inte
Det finns ingen anledning
Han råkade bara göra sig påmind
vid fel tidpunkt
I tanken ikläder jag mig en skinande rustning
och
i min hand
ett svärd
Rusar fram
ställer mig mellan dem
och
låter den vrålande ilskan
träffa mig istället
Som det krigarbarn jag är
höjer jag svärdet
och
stöter det med kraften
av all min rädsla
i bröstet på mannen
Jag räddar den lille
undan det
stinkande, groteska monstret
Men tankar är just inget annat än tankar
Det enda jag gör
är förmögen att göra
med min lilla späda barnkropp
är att hata
Jag är sju år gammal
min bror är tre
och mannen
heter "Pappa"