Jag vill introducera alla till mitt perversa universum:

vi ska sitta hemma hos mig

och lyssna på den värsta musiken vi vet,

sätta upp fula affischer på väggarna

och berätta de sjukaste historier

vi kan komma på.

Vi ska dricka mycket,

t.ex. flera liter te så man blir konstig

eller de bittraste eller belgiskaste

ölsorter vi hittar på systemet.

Det ska va jag och några snygga tjejer

och några fula tjejer

och några konstiga killar

som är nästan lika snygga som jag,

men jag ska va snyggast.

Sen ska vi berätta om

"Sanna och korsspindlarna"

och "Näe, sa Lennart" - en spionroman

i följetong som vi återkommer till

varje gång vårt sällskap samlas.

Vi ska sätta upp dramatiseringar

och vi ska göra installationer

och vi ska sjunga sånger

som vi spelar in.

Och vid varje sejour

ska vi försöka komma på ett namn på vår klubb

och diskutera huruvida det är en klubb

eller ska rubriceras som någonting annat,

men aldrig ska vi komma

fram till en gemensam ståndpunkt.

Alla som inte är som vi

ska tycka att vi är konstiga,

men vi ska euforiskt hylla oss själva

och nästan storkna av stegrande lycka

över våra upptåg och tilltag.

Och vi ska allihop ha problematiska

förhållanden till vår sexualitet

och ingen av oss ska kunna,

med någon framgång upprätthålla,

ett fungerande förhållande.

En del ska va beröringsrädda bara för att

de är knäppa av ensamhet

och en del ska ha samma skräck

för att de blivit utsatta för sexuella tvång

och en del ska vara tvångssmekare

som ständigt måste ta i andra

och en del ska sitta och längta

efter beröring så mycket

att de nästan skulle få orgasm

om någon bara tog i dem

och en del ska sitta och ständigt fundera

över vilken sexuell läggning de har

och försöka läsa in tecken på homosexualitet

i alla sina egna reaktioner

och en del ska så intensivt hata

det heteronormativa samhället

att de försöker vara sexuellt avvikande

fastän de djupt inom sig vet

att de är heterosexuella,

vilket leder till återkommande depressioner.

Andra ska fundera över om det är tillåtet

att det känns bra i kroppen

när man klappar en hund

eller kramar ett barn

eller om man borde avrättas för sådant.

Och det enda som alla, utom en,

ska ha gemensamt,

är att de ska tycka att hon,

hon den enda i sällskapet

som har en avslappnad, frispråkig

och lantligt fräck attityd till det sexuella,

är en fånigt grovkornig,

sexfixerad buskisreplikskådis.