Småkvitter från träden skänker ro till lövens skira grönska. Höstens stormar medverkar till lövens fall och kvittrandet söker sig söder. Allt är bara en tidsfråga.

Gustav och jag. Gustav. Hans namn är så vackert att skriva. Jag ler varje gång jag skriver det. Gustav Andersstjerna.

Far kom hem sent idag. Jag satt på trappen och väntade i höstens vackra solnedgång. Han log mot mig, satte sig bredvid och tog av sig hatten. Han drog handen genom sitt mörka hår som nu har en stänk av silver.

Den där Gustav kom in på kontoret idag sade far. Och jag vände mig mot far och hjärtat bultade. Far log och skrockade. Vi hade ett mycket givande samtal sade han och skruvade lite på sin mustach. Vi kommer nog att kunna göra en del affärer ihop. Far sade att Gustav sköter just inköp av nödvändig utrustning till fartyget på sin fars rederi. Ja, far pratade på om affärer och delar och överenskommelser. Jag vände ansiktet mot solen och lät han prata.

Slutligen så lade han handen på min och sade: Jo, jag tycker du skall följa med Gustav på hans båt på lördag. Han kommer att ta upp den för vintern sedan. Vi kom överens om att det blir en liten tur mitt på dagen. När ni kommer tillbaka kan han följa med dig hem så bjuder vi honom på middag. Det blir alldeles utmärkt. Mitt hjärta växte. Jag kände mig full av fjärilar i magen och kunde bara le åt fars affärstänkande.

Jag kan inte vara lyckligare än just nu. Nu tickar varje sekund för Gustavs skull. Och var och ett av mina hjärtslag lägger en mjuk tanke att följa i mina ådror.

Timmen är sen och jag sitter i nattsärken och skriver. Fri från stramande livstycke. Blundar och känner Gustavs händer om min midja.

Får blommor slå ut hur mycket de vill?

/E