Mor säger att guldnycklar låser upp hjärtan. Mitt hjärta låstes upp med närvaro. En närvaro blir fort ett minne. Jag minns, och jag älskar och snart kommer frånvaron att skära inuti.

På sätt och vis har denna dagen varit en av de bästa i mitt liv. På ett annat sätt den mest förödande.

Jag och Clara gick till torget. Där stod Gustav på höger ben med det vänstra korsande över. Lite nonchalant sådär. Han hade hatten i handen och snurrade lite på den och betraktade duvorna vid fontänen innan han fick syn på oss. Det spratt till i mig och jag kunde inte hejda mig utan drog upp min långa kjol med båda händerna och sprang mot honom. Den kyliga friska höstluften slog kullerbyttor mot mitt ansikte. Gustav såg jätteglad ut när jag kom. Han sade att "här kommer min älsklingstjej. Och du är helt underbar när du springer sådär."

Clara lämnade oss och Gustav tog min arm och vi gick på konditori. Jag fick välja. Jag valde ut två vackra söta bakelser i rosa marscipan. Vi beställde in en hel kanna med te. Vi satte oss vid ett litet runt bord invid fönstret som vette mot gatan.

Gustav lade sin hand på min när jag lade upp den på bordet. Han såg långt in i mina ögon och han sade att jag är den vackraste både inuti och utanpå som han någonsin träffat.

Mina ögon tåras nu när jag tänker på vad Gustav sade. Kära dagbok, jag förtvinar. Jag kommer att bli askgrå. Gustav skall på order av sin far följa med ett av deras fartyg nu på onsdag ner till Amsterdam. Han kommer sedan att behöva arbeta på ett kontor som hans far kommer att starta där för rederiets räkning. Gustav sade att han nog kommer vara borta minst fyra månader. Kanske längre.

Gustav var så snäll. Vi hade en sån fin stund på konditorit. Vi var så nära varandra då och han övertygade mig att vi skulle klara detta båda två. Han ville helst inte vara borta så länge. Men han kan inte gå emot sin far.

Gustav frågade om jag, min far och mor har möjlighet att komma hem till dem i morgon eftermiddag och äta lite söndagsmiddag. Jag svarade att det tror jag. Gustav ville att jag skulle få träffa hans familj innan han åker.

Men kära dagbok, Gustav kommer kanske att glömma mig. Fyra månader är ju jättelångt. Trots att jag ser fram emot middagen i morgon och har minnet av en fin eftermiddag idag. Finns beskedet om hans frånvaro tungt som ett stort ankare i mitt hjärta.

Mor och far blev mycket förtjusta över inbjudan till Gustavs familj.

Far klappade mig på axeln, kysste min kind och sade att det kommer att ordna sig. Ni är bara ungdomar och Gustav kommer att må mycket bra av en sådan erfarenhet som hans resa kommer att ge. Men jag då?? kära dagbok, jag vill följa med! Men det är ju naturligtvis omöjligt.

Lyckan kommer, lyckan går..